I det gröna Helsingfors är livet nära. Vi vill ha närbibliotek, närbutiker, närdaghem och -skolor, närkultur och nära till naturen. Vi tar oss fram genom att promenera och cykla eller med buss, spårvagn och metro. Vi vill ha mer närdemokrati, så att alla har en möjlighet att delta i gemensamt beslutsfattande. Vi tar hand om våra närstående.

1. Ett grönt Helsingfors

Helsingfors skall vara en föregångare i att hämma klimatförändringen och satsa på energibesparing, förnybara energikällor och en enhetlig stadsbebyggelse. Bostadsproduktionen skall bestå av lågenergibyggande.

År 2020 produceras 20 procent av Helsingfors energibehov genom förnybara energikällor och år 2030 är Helsingfors en kolneutral stad.

Vi vill ha trivsamma och vackra livsmiljöer. Som en motvikt till tät bebyggelse behöver vi tillgång till vildvuxen och fri natur i närheten. Nyttoodling, gröna tak och närskog minskar bullret, förbättrar luftkvaliteten och gör staden till ett behagligare ställe att bo i. För att bibehålla värdefulla stadsskogar grundas ett skyddsnätverk. Helsingfors bör arbeta för striktare normer och ett mer välfungerande internationellt samarbete för att skydda Östersjön. Staden satsar också på att upprusta och skydda sina egna vattendrag, havsområden, Vanda å och stadsbäckar.

Ett grönt Helsingfors satsar på närmat och vegetarisk mat, ekologiskt odlad mat och Rättvis handel.

2. Ett solidariskt Helsingfors

Helsingfors bör pröva på modeller för arbetslöshetsunderstöd utgående från medborgarlön – den nuvarande bidragsdjungeln gagnar ingen.

Hälsoskillnaderna bör utjämnas. Idag kan en rik man förvänta sig leva 13 år längre än en fattig. Denna utveckling kan vi förändra genom en mer jämlik och rättvis politik. Förebyggande vård är den bästa och mest lönsamma vården. Vi avstår från hälsostationernas besöksavgift och övriga avgifter jämkas till mer skälig nivå.

Vi försöker ta itu med problem i ett tidigare skede: skolhälsovården utvidgas från enbart hälsovård till att omfatta mer multiprofessionell elevvård, skolpsykologernas service utvidgas. Människor med psykiska eller missbruksrelaterade problem får lättare tillgång till en effektivare vård än idag och mer uppmärksamhet fästs vid hälsovård för personer som nyss blivit arbetslösa.

Hälsovårdstjänsterna är lätt tillgängliga och ärenden sköts smidigt.

3. En hållbar kommunal ekonomi och en fungerande demokrati

Vi skall också i framtiden ha råd att erbjuda kvalitativa kommunala bastjänster och finansieringen får inte ske med skuld som belastar kommande generationer. Det uppskattas att Helsingfors år 2012 upplånar ca 300 miljoner euro. Vid en recession är en rimlig skuldsättning motiverad för att trygga tjänsteutbudet, men i framtiden skall stadens ekonomi sättas i balans.

Beslut om den allmänna planläggningen, bostadspolitiken, kollektivtrafiken och specialsjukvården skall göras över de nuvarande kommungränserna. Huvudstadsregionens kommuner bör gå samman. På det sättet undviker man onödig tävlan om goda skattebetalare och förhindrar att metropolområdet sönderfaller till skilda områden för rika och mindre bemedlade. Frågor av stor betydelse skall beslutas genom direkt folkomröstning.

Vi vill också ha en fungerande närdemokrati, så att beslutsfattandet inte sker över huvudet på invånarna och nya idéer inte begravs i byråkratin. Stadens invånare skall ha möjlighet att delta i beslutsfattandet redan i beredningsskedet av besluten. Frivilliga aktiviteter skall stödas genom att frångå onödig reglering och genom att erbjuda utrymmen till gemensamt bruk.

Stadsborna skall ges möjlighet att påverka också valet av stadens högsta ledning – Helsingfors är betjänt av en folkvald borgmästare! De biträdande stadsdirektörerna bör väljas för valperioden på ett sätt som respekterar valresultatet.

Beslutsfattarnas bindningar bör vara offentliga för väljarna.

4. Alla generationers Helsingfors

I ett jämlikt och hinderfritt Helsingfors kan alla trivas.

Åldringar får bo hemma så länge som möjligt med hjälp av stödtjänster. Servicehus, gruppboende och olika slag av vårdplatser finns för alla behövande.

Människorelationer och kultur hör till en värdig ålderdom. Kontakten mellan generationerna förbättras exempelvis genom att placera daghem och servicecentraler för åldringar i samma fastighet och genom att beakta olika generationers behov då man bygger nytt. Genom riktade kulturtjänster förbättras livskvaliteten för människor som bor i anstalter.

Kvalitativa närskolor och daghem förebygger lokal ojämlikhet och utslagning. I daghem och skolor har man mindre grupper och alla barn får en dagvårdsplats nära sitt eget hem. Skolor som behöver specialstöd, det uppsökande ungdomsarbetet och eftermiddagsverksamheten får större resurser – på detta sätt sparas miljoner i framtiden. Ungdomar som avbrutit sin grundläggande utbildning måste nås inom en månad. Studieplatserna på andra stadiet bör utökas.

5. Helsingfors rör sig grönt

Staden stannar utan en fungerande kollektivtrafik. Vi behöver flera spår – Jokerlinjen bör förändras till en snabbspårväg snarast möjligt. Kollektivtrafiken bör bli billigare och också 17-åringar skall få åka på barnbiljett.

Trängselavgifter används för att utveckla en kvalitativ kollektivtrafik. Alla vinner på att trafiken fungerar mer smidigt.

I en grön stad finns ett fotgängarcentrum. Cykling befrämjas bäst genom att bygga ordentliga cykelvägar vid alla viktiga farleder och genom att underhålla dem året om. Cyklingens andel av trafiken fördubblas till 15 % fram till år 2020. Helsingfors cykelprojekt görs permanent.

6. Hemmet i Helsingfors

Boendet måste bli billigare – också låg- och medelinkomsttagare samt ensamstående skall ha möjlighet att bo i Helsingfors. Stadens egen bostadsproduktion utökas, vilket har en sund effekt på den business som koncentrerats till för stora byggherrar. Helsingfors behöver mera hyresbostäder till rimligt pris. För långtidsbostadslösa anordnas bostad och tillräckliga stödtjänster.

Det byggs mera innerstad i Helsingfors – Västerleden förändras till en bulevard lik Backasgatan. Stadsplaneringen skall främst grunda sig på gångtrafik, cykling och kollektivtrafik.

I en levande stad finns det öppna offentliga rum för alla – det får inte finnas köptvång för vistelsen.

7. Kulturernas stad

Helsingfors är också kulturens huvudstad, och vi behöver både små och stora kulturaktörer. Ett grönt Helsingfors erbjuder sina invånare möjligheter att delta i kulturevenemang och att producera egen kultur runt om i staden.

Stadskulturen mår bäst när staden ger fria händer och inte ingriper i medborgarnas aktiviteter. I ett grönt Helsingfors blomstrar pop-up-evenemangen. Stadens fastigheter måste kunna användas mer flexibelt – det är inte förnuftigt att låta stadens utrymme för bandövningar stå tomt. Tillfällig användning av olika utrymmen utökas.

Vi vill slå vakt om närbiblioteken även när det byggs ett nytt fint Centrumbibliotek.

Ungdomarnas behov klarläggs bäst genom att fråga dem själva. Staden bör erbjuda möjligheter till aktiviteter och familjens ekonomiska situation får inte förhindra hobbyverksamhet. Kultur och motion är grundrättigheter för barn och ungdom.

De svenskspråkigas rätt till alla kommunala tjänster på sitt eget modersmål tryggas och utvecklas. I ett flerspråkigt Helsingfors erbjuder vi centrala tjänster också på ryska, engelska och vid behov på andra minoritetsspråk såsom samiska. Man satsar på invandrarnas integrering och språkundervisning i finska eller svenska. Vid sidan av enspråkiga skolor finns det också tvåspråkiga skolor.

8. Ett öppnare Helsingfors

Vi lever i ett informationssamhälle, där information samt dess distribution och administration innebär makt. Därför måste beslutsfattandet gällande stadens dataadministration och informationstekniska anskaffningar ske demokratiskt.

Den information staden producerar, exempelvis statistik och kartor, bör vara tillgänglig för alla invånare så enkelt som möjligt. Helsingfors favoriserar öppen data, program med öppen källkod och öppna gränssnitt.

Ämbetsverken skall finnas där invånarna finns – de sociala medierna bör vara en naturlig del av stadens verksamhet. Allting behöver inte göras centralt och ämbetsmannamässigt.

9. Arbetet är en del av ett meningsfullt liv

Ett grönt Helsingfors vimlar av företagare, i både stenfotsbutiker och nya startup-företag. Staden välkomnar nya idéer och försöker inte snärja företagarna med onödig byråkrati. Stadens anskaffningar bör planeras så, att också mindre företag har en realistisk möjlighet att delta i anbudsförfarandet.

Helsingfors stad är Finlands största arbetsgivare. Vi måste ta hand om stadens arbetstagares trivsel, välbefinnande och ork i arbetet. Sysselsättandet är aktivt och speciellt ungdomar och personer med nedsatt arbetsförmåga erbjuds arbetsmöjligheter. Det bör alltid vara lönsamt att arbeta.

Feminismen är en av grundstenarna i den gröna politiska rörelsen. De gröna i Finland har en mycket stark jämställdhetsagenda grundad på feministisk teori och praktik. Dessutom har vi varit föregångare när det gäller att problematisera en dualistisk genuspolitik och i stället lyfta fram det mänskliga livets mångfald; trans- och intersexuella personer.

Utan tvekan finns det fortfarande ett behov av en feministisk agenda inom politiken, men det betyder inte att vi skall blunda för situationer där män verkar ha oddsen emot sig.

En blick på statistiken avslöjar intressanta sociala fenomen: Risken för utslagning är större för män än för kvinnor. Många hälsoindikatorer är sämre för män än för kvinnor. I tvister gällande vårdnad av barn efter skilsmässor är män i underläge. Det här känns nästan som småpotatis i relation till läget i skolan, där grunden till framtidens samhälle nu läggs. De senaste åren har en strid ström av rapporter vittnat om stora skillnader i studieprestationer mellan pojkar och flickor inom den grundläggande utbildningen.

Den senaste PISA-undersökningen (PISA 09) fokuserade på läsfärdigheter. Våra 15-åriga flickor presterar hisnande mycket bättre än pojkarna i samma ålder. Skillnaden mätt i PISA-poäng är hela 54, vilket motsvarar det man lär sig på ett och ett halvt år! Det är betydligt mera än medeltalet för OECD-länder.

Skillnaderna jämnas inte ut när ungdomarna blir äldre. Av dem som avlade examen vid ett finländskt universitet år 2010 var kvinnornas andel 58 %.

Felet ligger inte hos pojkarna. Jag vill inte veta av flumkommentarer i stil med att ”pojkar är pojkar”. Feminismens stora förtjänst är att vi har lärt oss att söka efter orsakerna till ojämlikhet i sociala och samhälleliga strukturer.

Vad är det då som är fel med vårt nuvarande skolsystem? Vad är orsaken till att pojkar presterar sämre enligt många av de indikatorer vi nu har i bruk? Tyvärr har jag inte ännu svaret på dessa frågor. Temat har nog diskuterats på seminarier och i möten mellan pedagoger, men någon riktigt bra analys och trovärdig förklaring till de stora skillnaderna har jag inte ännu stött på. Jag hoppas att det finns forskare, som grunnar på detta i skrivande stund.

Vårt samhälle har inte råd att lämna halva begåvningspotentialen outnyttjad eller att låta nya klyftor av ojämlikhet uppstå. Det är dags för en aktiv genusstrategi för den grundläggande utbildningen i Helsingfors!

Sedan flera år tillbaka finns en livskraftig mansrörelse inom De gröna i Helsingfors. Till dem som har stuckit ut sin skäggiga haka hör bland andra Jukka Relander. Välkommen med du också!

Bernt Nordman

ordförande för utbildningsnämndens svenska sektion

http://www.vihreamiesliike.fi/

Visst känns det egendomligt att den enda verksamheten i sektionen är att sätta sig in i om tjänstemännen har gjort de rätta besluten eller om medborgaren tvärtom har rätt i sin överklagan. Men å andra sidan är det väldigt tillfredsställande att få sätta sig in i olika ärenden, som berör den enskilda stadsbon så starkt att han/hon är beredd att aktivt påverka tjänstemännens beslut. Oftast är det fråga om pengar – nödvändiga pengar.

De vanligaste besluten som medborgare söker ändring i och som kommer till svenska sektionen för behandling gäller transportstöd, även kallat färdtjänst. När jag jobbade som hälsocentralläkare sa en äldre kollega till mig, att ”bara blinda och rullstolsbundna” har rätt till transportstöd enligt handikapplagen. Nå, riktigt så är det inte, men betydande funktionshinder krävs nog. Och inte nog med det: funktionshinder som beror på normalt åldrande räknas inte, utan man måste ha en underliggande sjukdom som begränsar funktionsförmågan. Det är inte bara en eller två gånger som hela svenska sektionen suckat över denna regel. Var drar man gränsen?

Förutom transportstöd bestämmer sektionen även om anstaltsvårdsplatser, utkomststöd och missbrukarvård. När det gäller anstaltsvård förstår man mycket snabbt att linjedragningen i staden är hård – ja, det är den säkert i de flesta andra kommuner också: man får minsann inte vårdplats för en åldring även om han/hon skulle gå med hjälp av rullator, ha en medelsvår minnessjukdom och hjärtfel samt uppleva ångest på grund av ensamhet. Ännu värre ska det vara. Då personalen dessutom byts ut inom hemvården och man inte kan garantera kontinuitet, blir det ju inte bättre. Som sektionsmedlem skulle man så gärna vilja bevilja det som folk ansöker om, men det är ju inte heller rätt att tänja på gränserna bara för dem som själva har energi att överklaga beslut eller som har energiska anhöriga, som agerar i stället för dem.

Utkomststödsbesluten får mig också att tänka tillbaka på min tid som hälsocentralläkare: vi läkare brukade önska oss ett tjänstecheckhäfte, från vilket vi kunde skriva ut pengar till en del patienter som var deprimerade och ångestfyllda primärt på grund av brist på pengar. Inte heller som sektionsmedlem har jag tyvärr detta häfte att förfoga över.

Under de senaste tre åren har andelen ändringsansökningar  skrivna av människor som är födda annanstans än i Finland ökat betydligt. Vi har många invandrare som först bott i Sverige och sedan flyttat hit. De talar och skriver svenska bättre än finska. Ännu för några år sedan föste man lätt över invandrarfamiljer med barn till den finska sidan, där man hade tydligare koncept för integration. Nu är det definitivt meningen att familjer ska kunna integreras också på svenska, men vi behöver bättre möjlighet att undervisa i svenska som andra språk och i invandrarnas hemspråk.

Inrikesministeriet har inlett ett projekt med rubriken Delaktig i Finland, där man satsar resurser på att bygga upp integrationsstigar på svenska. Förutom inrikesministeriet deltar också arbets- och näringsministeriet samt tredje sektorn i projektet. Rent konkret kommer t.ex. webbsidan svenskskola.fi att snart kunna erbjuda information också på andra språk än svenska om både daghem och skolor. Jag ser fram emot att vi svenskspråkiga får möjlighet att bevisa vår omtalade tolerans!

Lena Sjöberg-Tuominen

Verksamhetsledare Maaria Haikarainen har beviljats studieledigt 12.9. – 31.7.2012

Helsingfors har sin egen matstrategi. Första målet är att införa ekomat i alla daghem i Helsingfors 2011 och stegvis höja andelen. Efterfråga och utbud på inhemska ekoprodukter möter inte varandra – även om allt flere jordbrukare är intresserade av ekologisk produktion och djurhållning.

Ekologisk produktion ökade efter att Finland blev EU-medlem. Nu är 7 % av den totala arealen jordbruksmarken omställd till ekologisk produktion. I Sverige är andelen redan 12,5 %.

De Gröna eftersträvar att 20% av Finlands jordbruk skall vara ekologisk produktion 2020. Varornas ekologiska hållbarhet skall vara ett kriterium då staten, kommuner och övriga offentliga instansers anskaffningar görs. Av de offentliga livsmedelsanskaffningarna bör 25 % vara ekologiskt fram tills 2025 och mervärdesskatten på ekologiskt odlad mat bör sänkas till 9 procent.

Lantbrukare kan få så kallat miljöstöd för att börja med ekologisk odling. Också den övriga jordbruksproduktionen skall få miljöstöd men stödet bör förnyas så att målen uppnås även för mindre ekologiska fotavtryck. Den konkreta nyttan av miljöstöden skall bidra till renare vatten i Östersjön och i alla sjöar. Det behövs effektivare skyddszoner vid tillrinningsområden och minskad odling i känsliga öregioner.

Politiska beslut skall inte vara lätta, men de måste göras.

Eko- och närmat är också regionpolitik. Jag vill att finska landsbygden skall vara bebodd och livskraftig. Endast jordbruks- och livsmedelsproduktion som är ren och av hög kvalitet klarar hård konkurrens på en europeisk eller global marknad.

Statsstödet till livsmedelskampanjer ska ges till ekoproduktion – inte till marknadsstöd till svinkött.

Ekologisk odling gynnar  också den biologiska mångfalden. Mera blommande ogräs ger möjlighet för flere insekter och flere fåglar som lever av insekter.

Sanna Vesikansa
Stadsfullmäktigeledamot, riksdagsvalkandidat

I offentligheten har det varit mycket prat om behoven av bättre effektivitet i ekonomin, längre arbetskarriärer och förstärkning av statens skattebas. Mindre har det talats om behoven av nya arbetsplatser på den privata sektorn, och hur de kan uppnås.

Förstå mig inte fel, arbetslivet behöver mera flexibilitet grundad på arbetarens behov, mera arbetsvälstånd och staten behöver bättre beskattning, men företagsamhet borde uppmuntras i högre grad.

Arbetslivet är i mitten av en förändring, och allt fler av oss arbetar som företagare. När de gamla skorstensarbetsplatserna flyttar bort eller förändras, kommer de nya arbetsplatserna födas i små och medelstora företag. Framtidens Nokia är inte en stor firma, utan ett livligt växtsamhälle av många små plantor. Därför måste politiken och beskattningen stöda företagarna.

Kontrollerad risktagning hör till företagsamhet, men risken får inte vara för stor. I synnerhet företagarens sociala trygghet borde förbättras och anställningen av den första arbetaren göras lättare. Också obligationen att börja betala moms borde höjas från det nuvarande 8000 euro för att göra det lättare att starta företag. 80 procent av företagarna har högst medelinkomst, och en fjärdedel tjänar bara 1000 euro per månad. Företagarna bör också betala sina skatter, men vi borde ordna det här på ett sätt som uppmuntrar till att skapa nya arbetsplatser.

Det är inte heller alls betydelselöst om man som företagare råkar vara en man eller en kvinna: företagarens värld är faktiskt delad mellan könen. För kvinnoföretagare är kostnaden av barn beroende på föräldraledigheten mycket högre. Det är viktigt att de här kostnaderna delas mellan alla arbetsgivare för att göra företagarens situation lättare och förbättra de unga kvinnornas situation på arbetsmarknaden.

Utöver att stöda människor att börja med företagande, borde vi också stöda forskning, produktutveckling och tillväxt. En större del av företagsstöden borde användas till att skapa nytt, istället för att stöda saker som inte är ändamålsenliga. Finland är ett ingengörsdrivet land, men innovation och färdiga produkt fordrar också mångsidig kreativitet.

Vi behöver politik som uppmuntrar till kreativitet, arbete och företagande.

Tuuli Kousa
Master of Laws, kommunikationsschef, stadsfullmäktigeledamot

Hopp, hopp, hopp fanns det men flopp, flopp, flopp blev det.

Tack vare socialdemokraterna och arbetsmarknadsorganisationerna blev det ingen 6+6+6 -modell. Inte ens en (relativt kostnadsneutral) nyfördelning av de nuvarande föräldraledighetsmånaderna till förmån för papporna. Vad vi fick var en urvattnad kompromiss utan några nya lösningar till någonting.

I fortsättningen kommer vi alltså inte att se en snabbt stigande procent pappadagar för småbarn. Med den nuvarande takten är vi uppe i 10 % (för pappor av alla föräldraledighetsdagar) på 2020-talet, jämställdheten är här på 2200-talet. Hurra.

Nu är det dags för politikerna att ta tyglarna. Om arbetsmarknadsparterna och socialdemokraterna ser ut att vara oböjliga, måste (resten av) de folkvalda bära sitt ansvar och stifta lagen trots de andras motstånd.

Vi måste få arbetsmarknadens och familjelivets strukturer att ändras. Om vi vill hjälpa män att orka i arbetslivet, om vi vill åtgärda löneskillnaderna och underlätta pappornas situation i vårdnadstvister, om vi vill förstärka pappornas delaktighet i vardagen och mammornas delaktighet i arbetslivet så måste vi helt enkelt skapa ett jämställdare system.

Om vi inte vill göra något av det här – ja då är det dags för kvinnorna att sluta klaga på lägre lön och sämre arbetsmarknadssituation, och dags för männen att sluta klaga på att de blir diskriminerade i vårdnadstvister och trötta i arbetslivet. Då får vi helt enkelt bara acceptera konsekvenserna av våra egna beslut, hur töntiga de än kan vara.

Jag vill ha ett 6+6+6 system för föräldraledigheten. Egentligen så skulle jag vilja avskaffa hemvårdsstödet helt och hållet och införa en extra period på 6 månader till 6+6+6 systemet. En extra period som man skulle kunna hålla i delar eller spara tills barnet är i skolåldern. Ett extra 6 månader som man skulle kunna använda då när barnet mest behöver det – om det sen är som 3-åring i trotsåldern, som 6-åring och förskolebarn eller i början av sin skolväg.

Som det nu är så skulle jag till och med nöja mig med ett 4+3+3 -system med de nuvarande månaderna som botten, men nej, inte ens det kunde arbetsgruppen enas om. Synd är det om våra pappor och mammor, och speciellt synd om ungarna.

Anna Moring
är tf. generalsekreterare för de Gröna kvinnorna och skriver sin doktorsavhandling om familjeideal. Hon kandiderar i riksdagsvalet i Helsingfors.

I det kommande riksdagsvalet kommer de Gröna att koncentrera sig på 3 teman:

- ekonomi

- fördragsamhet

- miljön

Under dessa 3 teman kommer vi att diskutera bland annat arbete, matproduktion, utbildning, jämställdhetsfrågor, tågbanor, Östersjön, skogar och djur. Könsneutral äktenskapslag är något som är viktigt för oss och vi anser att naturen bör ställas framför ekonomin. Vi förväntar oss en intressant vår och ser ivrigt fram emot att fortsätta diskussionen som börjas på nätet och i tidningarna med er alla som vi träffar kring Helsingfors under valarbetet.

Det måste finnas regler för hur beslut skall fattas inom ramen för demokratin. En central princip i kommuner är att beslut fattas utgående från beredning. Tjänstemännen kan styra när ett ärende tas upp och väljer vilka aspekter som ingår i motiveringarna till beslutet. Självklart kan politikerna – de folkvalda – alltid fatta andra beslut än de som tjänstemännen föreslår, men i praktiken tar det nog ganska länge innan politikerna får sin vilja igenom en motvillig tjänstemannakår. Ofta hinner det bli val innan så sker…

Ansvaret för att åtgärda problemen ligger i första hand hos politikerna. Vi måste återta den makt, som väljarna har gett oss. I en jätteorganisation som Helsingfors stad är det lättare sagt än gjort. Nuvarande fullmäktige utformade i början av mandatperioden en strategi, som skulle styra beredning och beslutsfattande i nämnder. Än så länge har strategin inte nämnvärt påverkat utbildningsnämndens arbete och inte har fullmäktige heller rutit till om saken. En central grön politiker konstaterade häromdagen att de verkliga besluten fattas i stadsstyrelsen och nämnderna – inte i fullmäktige (A). Min erfarenhet är att nämnderna i hög grad styrs av tjänstemännens beredning (B). A och B ger resultatet att staden styrs av tjänstemän. Det vore dags att se över strukturerna för att stärka politikernas roll.

På den överkommunala nivån finns också ett demokratiunderskott. Med bara några månader kvar till beslut om huruvida Helsingfors och Vanda skall sammanslås börjar äntligen diskussionen om Metropolområdet komma igång. I de nuvarande strukturerna är det städernas beslutsfattare som utser representanter till regionorganen. Avståndet till medborgarna blir för stort. Beslutsfattarna driver primärt sina hemstäders intressen och glömmer lätt bort invånarna. Frågor som gäller exempelvis markplanering och trafiklösningar borde absolut hanhas av organ som beaktar hela Metropolområdets intressen. Jag och många andra inom Helsingfors Gröna ser en fusion mellan Helsingfors och Vanda som ett naturligt och ändamålsenligt steg i denna riktning. Självklart måste vi även stärka närdemokratin exempelvis så att demokratiskt valda stadsdelsstyrelser får stor makt över närtjänster som dagvård och parker.

Aktiva medborgare är en grundförutsättning för en fungerande demokrati. Demokratifostran är en förutsättning för att framtidens vuxna medborgare klarar av att tillsammans styra samhället. Efter många års diskussioner börjar nu ramarna ta form för hur unga bättre skall kunna påverka beslut som gäller sin egen vardag. Ungdomsnämnden skall i december börja diskutera tjänstemännens modeller för en ”ungdomsstyrelse”. Jag vill lyfta fram några centrala element ur demokratiperspektiv:

Ungdomsstyrelsen skall väljas genom riktiga val, där icke myndiga (t.ex. 13-18 år) i Helsingfors bosatta unga kan ställa upp och utöva rösträtt. Valen kan ordnas genom samarbete mellan skolor och ungdomsgårdar. Val varje år är pedagogiskt och garanterar rotation på förtroendeposterna.

Ungdomarnas egna institutioner måste ha en klart definierad roll i förhållande till stadens beslutande organ. Det centrala är att de ungas representanter alltid har rätt att bli hörda av stadens nämnder och andra beslutande organ. De områden där de ungas egna beslutsfattandeorgan skulle kunna ha en faktisk autonom beslutsrätt är ganska begränsade.

Ungdomsstyrelsens arbete måste – i likhet med stadsfullmäktige – få stöd av det levande medborgarsamhället. Det behövs tematiska arbetsgrupper som fungerar som en kontaktyta till det verkliga livet. I sådana här nätverksmässiga strukturer kan eldsjälar bidra med praktiska insatser och mata ”politikerna” med nya fräscha idéer.

Bernt Nordman

Ordförande för utbildningsnämndens svenska sektion, som från den 1.1.2011 fungerar som politiskt förtroendeorgan för den nya linjen för svensk dagvård och utbildning

Redan under 80-talet satt jag på tåget till huvudstaden för att hälsa på min storasyster Bodil.  Hon bodde då på Fjälldalsgatan och det var alltid lika roligt att komma dit från lilla Kronoby. En gång gjorde jag faktiskt dagsverke på min systers jobb på Afri Star-kontoret, en organisation som var föregångare till Rejäl Handel.

Hösten 1994 bosatte jag mig i Bortre Tölö i vår släkts enrummare, sedan min syster året innan åkt för att jobba inom biståndet till Moçambique. Under hela 90-talet studerade jag flitigt zoologi och jag trivdes som fisken i vattnet. Jag hade fester med vännerna, som man brukar under studietiden och jag sög i mig det stora kursutbudet vid Helsingfors universitet. Det var en rolig tid, som studietiden brukar vara.

Under hela 2010-talet har jag stått med ena foten i Helsingfors och andra foten i Österbotten med perioder av jobb inom dagvård och äldreomsorg i Helsingfors, EU- projektjobb och volontärarbete i Österbotten men även perioder av sjukdom och arbetslöshet. Nu sluts cirkeln – jag återvänder till universitetsvärlden efter 10 år, den här gången som anställd och nu är det på den veterinärmedicinska fakulteten. Det känns mycket bra, trots den krokiga vägen har jag kunnat återvända till forskningens värld och tanken är naturligtvis att småningom börja doktorera.  Jag har alltid drömt om att doktorera och nu ser jag möjligheterna för det att förverkligas.

Jag träffade för en tid sedan min gamla professor i zoologi både på bokmässan och i Vik och vi hade goda samtal som vi brukar. Han var en slags mentor för alla sina studenter på Svenska Avdelningen som alltid lyssnade på deras problem och gav dem goda råd. Han sa att han alltid har jobbat inom universitetets och forskningens värld och inte haft möjligheten att pröva på arbetslivets utmaningar i den stora världen. Han uppmanade dock sina studenter att pröva på arbetslivet utanför universitetet med allt vad det innebär. Jag kan bara konstatera att jag har följt min professors råd och skaffat mig en mångsidig inblick i arbetslivets men också arbetssökandets utmaningar. Det har inte alltid varit så lätt, men lär sig även från med och motgångar och kommer fram till en del slutsatser som kan ha nytta av på den framtidens livsbanan.

I flyttlasset tillbaka till Helsingfors följde en nästan 4-årig schäferhona med. Hennes nya urbana liv är verkligen spännande, med asfalt under tassarna och nya hundkompisar varje dag i Författarparken och simturer i Råholmens hundpark. I sinom tid hoppas vi att de övriga familjemedlemmarna flyttar hit från vår gård i Vörå. Gården får bli en motvikt till det urbana livet och en kreativ oas att förverkliga projekt under semestertiden.

Att både ge upp landsbygden för staden eller vice versa fungerar inte för mig Nu har jag äntligen lyckas hitta en sådan lösning där både stads- och landsbygdslivet kan komplettera varandra. Genom ha inblick i båda världarna förstår jag bättre de problem som finns förknippade med båda två. Det ena behöver inte utesluta det andra. Jag måste vara ärlig, jag trivs bättre att bo i Helsingfors. Här känner jag mig hemma.

Ingela Wikman

Projektforskare och suppleant i De Grönas fullmäktige delegation